Konservatism

8 minuters läsning

För några år sedan gav jag ut Konservativ revansch (2014). Syftet var dubbelt, dels att förse läsaren med en användbar definition av ideologin, dels att utifrån företrädarnas egna skrifter och konkreta exempel argumentera för att Sverige tog stora kliv i konservativ riktning under ledning av Fredrik Reinfeldts ”nya” moderater. Min slutsats var att den konservativa rörelsen åter hade intagit en central position i svensk politik efter decennier i socialdemokratins skugga. Därav bokens titel.

Under arbetets gång visade det sig snabbt att den gängse användningen av begreppet snarare syftar på ett förhållningssätt, en attityd, än en politisk rörelse. Men som jag skrev i boken och sedan dess har försökt lyfta fram på den här bloggen – exempelvis i inlägget ”Operation äreräddning” – är en konservativ attityd (det som Gerald Cohen kallade ”small c conservatism”) inte samma sak som den politiska ideologin. Förvirrande nog kan politiken och attityden ofta hamna på motsatta sida i konkreta spörsmål. Till skillnad från viljan att bevara det som existerar just för att det existerar – attityden – så är den politiska konservatismen fast förankrad till höger.

Föreställningen att konservatism blott är ett förhållningssätt har dock bred acceptans i samhället, inte bara hos allmänheten, utan bland skriftställare, forskare och filosofer som kommenterar politiska skeenden. Joel Halldorf, medarbetare på Expressens kultursida, framförde nyligen en variant på detta tema.

Under rubriken ”Vem av dem kan skapa framtidens konservatism?” beklagar sig Halldorf över att det är svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige. Jag håller fullständigt med om det. Men av andra skäl än de som han framför. Med utgångspunkt i hans kulturartikel ska jag försöka utveckla varför jag anser att de resonemang han framför är problematiska.

Det har varit svårt att föra seriösa samtal om konservatism i Sverige eftersom ordet oftare används som förolämpning än innehållsförteckning. De konservativa har haft svårt att skaka av sig det faktum att flera företrädare hamnade på fel sida i kampen för demokrati för 100 år sedan. [min betoning]

Formuleringen ”hamnade på fel sida i kampen för demokrati” är intressant eftersom den antyder att det bara råkade bli så i stället för att det var en följdriktig konsekvens av en konservativ syn på samhället.

En samling herrar som ”hamnade” på fel sida om historien. Moderaternas föregångare, Allmänna valmansförbundet. Foto: Stockholmskällan

Därefter går Halldorf vidare. Men till skillnad från många andra klampar han inte ner i de tankemässiga fallgropar som följer ur det faktum att ordet i sig anspelar på att bevara. I stället göra han upp med denna trötta kliché.

Konservatismen präglas inte heller nödvändigtvis om en statisk idé om alltings oföränderlighet. Som den brittiske författaren G K Chesterton skrev måste den som vill bevara en stolpe vit ständigt måla om den.
Konservatismen, konkluderade han, kräver ständig revolution.

Detta ”avslöjande” är relevant då det gör upp med vanföreställningen att konservativa skulle vara sällsamt förändringsobenägna. Den sistnämnda meningen i citatet ovan skulle dock bli mer klargörande med en smärre justering: ”konservatismen kräver ständig kontrarevolution”. Så långt, så gott. Men därefter går det utför.

För själva utgångspunkten i Halldorfs beskrivning av konservatismen är just konservativ. Likt många av traditionens egna tänkare tar han avstamp i idén om att konservatismen i grund och botten är en apolitisk längtan efter fasta värden; ett existentiellt sökande efter en fast punkt i tillvaron.

Den konservatism som attraherar i dag är inte så mycket ideologi, utan existentiella insikter och intuitioner som allt fler inser värdet av – och som har en tydlig plats i denna tradition. Som att människan behöver gemenskap och rötter.

Här följer Halldorf en väl upptrampad stig. Kritik av blind tro på marknad och kapitalism – samt försök att lyfta fram andra värden – hamnar numera ofta under paraplybeteckningen ”konservatism” i det offentliga samtalet. Denna påhittade konservatism har egentligen inget politiskt innehåll och förvirrar mer än den klarlägger. Exempelvis lyckas den med konststycket att fösa in personer från motsatt ideologisk tradition, som socialisten Nina Björk, i den konservativa fållan.

Det faktum att Halldorf uppenbarligen ser plattityder i stil med ”värderingar är viktiga” som en seger för konservatismen – ett bevis för dess relevans i vår tid – är för mig en bekräftelse på att jag var rätt ute med Konservativ revansch. Reaktionen är här, den har medvind och den växer i styrka. Inte minst tack vare att så många utanför högern anammar dess berättelser, samhällssyn och perspektiv.

Värderingar är emellertid inte något unikt för konservatismen, inte heller vikten av gemenskap och behovet av att finna svar på existentiella frågor. På grund av den kraftiga högersväng som vi genomlever befinner sig dock vänsterns värderingar på reträtt. I stället för solidaritet, jämlikhet och rättvisa har vi fått ett samtal genomsyrat av frågor kring rötter, ”naturliga gemenskaper” och, följdriktigt, ett uppsving för nationalism. När begrepp som solidaritet väl kommer till användning är det med nya förtecken.

Pendelrörelsen från marknadslösningar mot gemenskaper och eviga värden är ingen slump. Högern vill inte tala om makt och resurser. Efter att ha kört marknadsspåret rätt in i kaklet har de börjat damma av gamla lösningar som organiska gemenskaper, naturliga hierarkier och auktoritetstro. På så vis kan de fånga upp tilltagande kritik mot utvecklingen utan att äventyra de senaste decenniernas landvinningar.

I sammanhanget får de tre frågor Halldorf ställer en olycksbådande klang.

Hur är mer frihet ett svar på vår vilsenhet? Vem tror att oberoende kan bota den grasserande ensamheten? Vad hjälper självförverkligande mot klimatångest?

De är alla formulerade för att leda läsaren till följande uppsättning svar:

  1. Det är den inte.
  2. Ingen.
  3. Föga.

Det betyder givetvis inte att frihet, oberoende och självförverkligande är meningslösa mål eller oviktiga värden (vilket Halldorf inte heller påstår). Däremot ligger det i farans riktning att de får stryka på foten i jakten på rötter och gemenskap. Men varför skulle frihet vara ett svar på vilsenhet? Eller oberoende på ensamhet? Det är som att förebrå en god arbetsmiljö för att den inte förmår göra fritiden meningsfull och därmed antyda att det här med god arbetsmiljö har gått för långt.

Vurmen för existentiella värden betyder dock inte att marknad, individuellt ansvar och konkurrens ska bort. Däremot ska de bäddas in i en mer organisk samhällsordning. Nyandlighet (inklusive kulten kring självhjälpsteorier och individen som entreprenör), religion och nationalistiska strömningar är fullt kompatibla med – och sannolikt nödvändiga för – en fördjupning av kapitalets makt över tillvaron.

Här kan det vara på sin plats att påminna om att såväl Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige som systerpartierna Alternative für Deutschland och Frihetspartiet i Österrike har inkorporerat betydande inslag av nyliberal ekonomisk politik i sina högerextrema nationalistiska projekt.

Uppdelningen i en ”själlös” nyliberalism – som med sin påstådda frihetsvurm både har kastat loss från samhällsgemenskapen och lämnat värderingsfrågor vind för våg – kontra en potentiellt klok och eftertänksam konservatism är också ytterst tveksam. För att inte säga falsk. Likväl är det Halldorfs analys. Han skriver bland annat:

[…] svensk politik har länge saknat en konservativ kritik av marknadsidealism och nyliberalism.[…] Konservativa kan såklart uppskatta den frihet marknadsekonomi ger, men gemenskap och värderingar bör gå före ekonomisk vinst.

Såväl miljöförstöring som exploatering av arbetare är nyliberalismens onda frukter. Även ”bettingsajter, sms-lån och pornografi” är på kollisionskurs med ”det gemensamma goda”. Men en sorts apolitisk fantasikonservatism som hitintills har lyst med sin frånvaro skulle emellertid kunna sätta stopp för dessa avarter. Halldorf framför följande fromma förhoppning:

[…] om konservatismen inte ska bli ett överklassprojekt behöver den utveckla en marknadskritik. [min betoning]

Det är betecknande att människor, inklusive kulturskribenter, i växande utsträckning söker frälsning hos de ideologier som aktivt har bidragit till den utveckling som de nu beklagar. En del av förvirringen får skrivas på kontot över illa tilltygade begrepp som just ”nyliberalism”. Konservativa har tack vare begreppsförvirringen framgångsrikt lyckats distansera sig från sitt politiska arv.

När Chile, USA och Storbritannien genomförde nyliberala program var det under konservativa politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Diktatorn Augusto Pinochet var inte heller någon liberal. Att även partier av socialdemokratiskt snitt sedermera blev förförda gör inte nyliberal ideologi mer progressiv.

I själva verket är det till betydande del just konservativa tänkare som har formulerat och argumenterat för en nyliberal ordning. Rörelsens nestor, Friedrich Hayek, hyllar oförblommerat konservativa och aristokratiska ideal i sina skrifter. Hans anhängare må åberopa essän ”Why I am not a Conservative” som belägg för att associationen är felaktig. Men om man läser vad han skriver i The Constitution of Liberty och Law, Legislation and Liberty förefaller den invändningen ha samma tyngd som de som hävdar att DDR omöjligen kan ha varit en diktatur eftersom landet explicit kallade sig en demokratisk republik.

Nyliberala tänkare är sällan de sterila teknokrater som de ibland framställs som i debattartiklar och ledarstick. Hayek var exempelvis inte främmande för behovet av religion för ett gott samhälle. En annan central karaktär som Wilhelm Röpke utvecklade en vision om en fungerande marknadsordning där ras kom att spela en allt viktigare roll. På 1960-talet argumenterade han utifrån rasistiska föreställningar och försvarade vit överhöghet i Sydafrika. Den konservative skribenten Johan Hakelius har framhållit Röpke som en inspirationskälla.

Här finns gott om eviga värden, vördnad för traditioner, ”sunda” fördomar, spontana ordningar och existentiella insikter. Med andra ord: konservativt tankegods. Nyliberalismen är betydligt mer komplex och motsägelsefull än svepande anklagelser mot homo œconomicus och New Public Management ger vid handen.

Halldorf förmodar dock att den ”existentiella” konservatism han talar om kan råda bot på de problem som anfäktar det moderna samhället. Återigen har den i hans ögon inte någon fast hemvist i det politiska spektrumet. För att skapa än mer förvirring hävdar han att denna form av konservatism antingen kan komma i skepnad av en svensk Bernie Sanders eller en Ulf Kristersson.

Det är på den här nivån politisk analys rör sig i Sverige. Sanders, som aldrig har stuckit under stol med att han är socialist, och Ulf Kristersson, ledare för Moderaterna, kan tydligen båda passera som potentiella ledare för en ”konservativ” rörelse. Uppgiften för denna skvader är att sätta stopp för en växande nationalkonservativ rörelse under Sverigedemokraternas ledning. Uppenbarligen på temat ”ont ska med ont fördrivas”.

[…] motstånd från en annan konservatism: moraliskt robust, socialt medveten och angelägen om att bygga samhället nerifrån och upp – inte stöpa det uppifrån och ner.

Problemet med dylika resonemang är att konservatismens kärna inte är gemenskap och harmoni utan ett intellektuellt försvar för privilegier och idén att somliga bör härska över andra. Det är en reaktionär ideologi som är antitetisk till tanken på att ”bygga samhället nerifrån och upp”. Det enda den kommer att resultera i är en hierarkisk ordning av privata maktregimer.

Den konservative professorn Hans L Zetterberg uttryckte det koncist:

Hierarki är kärnan i konservatismens samhällsordning.

Fria fantasier och formuleringar som ”existentiell” konservatism ändrar inte på den saken.

Trots mina invändningar är jag – med tanke på rådande samhällsklimat – rädd att Halldorf har rätt i sin avslutande prognos:

Framtiden tillhör konservatismen – men vem lyckas formulera en konservatism för framtiden?

När det gäller svaret på den efterföljande frågan skiljer vi oss åt. För mig är det uppenbart att konservativa politiker kommer att formulera framtidens konservatism. Det vill säga de som står för värderingar som är rakt motsatta dem som exempelvis Bernie Sanders förespråkar.

Till skillnad från Halldorf anser jag inte att konservatismen är ett tomt blad, en projektionsyta för allehanda politiska projekt. Dessutom har jag inga som helst illusioner om att en fortsatt utveckling åt höger kommer att leda till någonting gott.


* Titta gärna in på min tidigare blogg Konservativ revansch (uppdateras inte längre), eller läs boken. OBS! Sedan jag skrev boken har jag delvis ändrat min syn på nyliberalismen. Mer om denna tanketradition och den svenske konservative nyliberalen Arvid Fredborg i min kandidatuppsats.

Önsketänkande

3 minuters läsning

Efter att Stefan Löfven efter månader av förhandlingar till slut blev återvald som statsminister för att genomföra en nyliberal agenda – de notoriska 73-punkterna – uppmanar Daniel SwedinAftonbladets S-märkta ledarsida honom att:

  • Försvara välfärden
  • Öka jämställdheten
  • Öka jämlikheten

Det blir i det närmaste surrealistiskt eftersom överenskommelsen mellan S, MP, C och L i många avseenden utlovar raka motsatsen med ökat rutavdrag, borttagen värnskatt, vinstuttag i välfärden, försämrad arbetsrätt och sämre a-kassa med mera. Kort sagt: Bättre villkor för bolag och förmögna samt mer piska för de som har det sämst ställt.

Politik är visserligen att vilja, men det blir parodiskt när en del agerar som om politisk vilja skulle kunna upphäva verkliga förhållanden. Bara för att Swedin vill att Socialdemokraterna alltjämt ska stå för progressiva värden och strävan efter jämlikhet blir den inriktningen inte mer sannolik i ljuset av det politiska program som Löfvens regering är satt att genomföra.

Samtidigt är attityden symptomatisk för vår tid. Inte ens reella materiella begränsningar kuvar den obändiga tron på att litet god vilja och en frejdig inställning räcker. Förmågan att se möjligheter där andra ser problem ter sig som ett närmast religiöst påbud. I brist på konkreta framgångar för jämlikhet och solidaritet klamrar sig desperata människor således fast vid högstämda deklarationer om vikten av ett samhälle som håller samman.

Slutklämmen i Swedins ledarstick sammanfattar önsketänkandet.

Jämlika samhällen är tryggare och mer hälsosamma. Och precis ett sådant samhälle vill ju både Annie Lööf och Stefan Löfven ha.

Jag förmodar att om ett jämlikt samhälle stod högst på Lööfs agenda så skulle hon leda ett annat parti. Men förmodligen menar Swedin att hon, precis som Löfven, vill ha ett ”tryggare och mer hälsosamt” samhälle. Eftersom Swedin associerar trygghet och hälsosamhet med jämlikhet så drar han slutsatsen att det också är vad hon egentligen vill ha. Denna slutsats – om jag tolkar hans resonemang rätt – är feltänkt på flera plan.

För det första utgår han ifrån att kopplingen mellan jämlikhet och trygghet respektive hälsosamhet är okontroversiell. Det är den inte. Minns bara hur många skribenter till höger, särskilt inom den nyliberala falangen, som gick i taket 2011 över Kate Pickett och Richard Wilkinsons bok Jämlikhetsanden. Faktum är att forskning som pekar på fördelar med jämlika samhällen och de negativa effekterna av stora klyftor är anatema för stora delar av borgerligheten. Ibland rent av till den milda grad att de söker tona ner eller förneka ökande ojämlikhet. Vilket visar sig så gott som årligen när Oxfam släpper sin rapport om fattiga och rika (vilket jag har skrivit om tidigare).

För det andra antyder hans resonemang att politiker blickar ut över världen med en gemensam vision om vad som utgör ett gott samhälle, men att de därefter skiljer sig åt när det kommer till de konkreta åtgärder som ska leda dit. Politiskt sett är detta den farligaste illusionen. Underförstått utgår den från att det finns en underliggande konsensus kring målet, även om metoderna skiljer sig åt. Följaktligen blir politik en fråga om regerandets konst, det vill säga vilka politiker och vilka politiska partier som är bäst lämpade att lotsa medborgarna mot en hägrande rättvis, trygg och hälsosam ordning.

I själva verket råder det inte ens enighet om vad ett begrepp som jämlikhet betyder och hur det bör tolkas (inför valet 2018 analyserade jag Moderaternas flört med jämlikhet). Konservativa, liberaler och socialister har radikalt olika idéer om vad jämlikhet innebär. Samma sak gäller andra omstridda begrepp som rättvisa, frihet och även trygghet.

Om utgångspunkten är att alla som ser trygghet och god hälsa som viktiga samhälleliga mål också kommer att dra åt samma håll politiskt sett är det inte ett stridsrop för en livligare politisk debatt med tydligare alternativ utan raka motsatsen. Om politik i grund och botten är en fråga om effektiv administration är svaret sannolikt upplysta teknokrater. De folkvalda ska emellertid inte förvalta, de ska dra upp riktlinjer och formulera mål som tjänstemän och myndigheter genomför. För att kunna göra det behöver de veta vart de är på väg, inte odla illusionen att alla strävar mot samma mål.

Disciplin

3 minuters läsning
Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm.

Budgetåret 2017 var kostnaden för statliga museer 1 121 miljoner kronor, enligt näringslivets sajt Ekonomifakta. När Moderaterna och Kristdemokraterna återinför inträdesavgifter gör de därmed näppeligen museerna till självförsörjande enheter som kommer att klara sig för egen maskin på ”kulturmarknaden”. Budgeten innebär en besparing om 80 miljoner kronor per år, som efter massiv kritik slutade på 60 miljoner kronor för 2019 då museerna fick tre månader på sig för att anpassa sig till den nya ordningen. En bibliotekssatsning fick stryka på foten i samband med justeringen. Från och med 1 april är likväl den fria entrén ett minne blott

I sitt budgetsammanhang är museireformen en pusselbit i ett större paket av förändringar i samma riktning som borgerligheten just nu baxar igenom. Även satsningen på gratis kollektivtrafik för ungdomar under sommaren försvinner. Den gemensamma nämnaren är att båda reformerna främst slår mot dem som inte har råd att betala entréavgifter och köpa månadskort.

Givetvis finns det andra inslag i den budget som den konservativa trojkan M, KD och SD röstade igenom som är betydligt brutalare och omedelbara i sina konsekvenser för dem som redan i dagsläget lever under knapra ekonomiska förhållanden. Exempelvis försämringar för de arbetslösa. Anledningen till att jag tar upp just den i sammanhanget marginella frågan om fri entré är för att den illustrerar hur ens de mildaste förändringar i egalitär riktning får konservativa politiker att resa ragg.

Armémuseum, Historiska museet, Moderna museet och Nationalmuseum plus ytterligare ett dussin kulturinstitutioner kommer att införa entréavgift (från visitstockholm.com).

Borttagandet av fritt inträde på statens museer har, som jag ser det, en ideologisk klangbotten. Det handlar om fortsatt disciplinering och avprogrammering av det svenska folket i enlighet med den vision som Fredrik Reinfeldt (”mjukisen”) drog upp riktlinjerna för i ett flertal böcker under 1990-talet och sedermera började genomföra under Nya Moderaterna-flagg mellan 2006 och 2014. Syftet med att ta bort fri entré är som sagt inte att hushålla med pengarna utan att upprätthålla en tydlig gräns mellan dem som har och dem som icke har. Det ska kosta på att vara fattig.

Primärt handlar det om att värna en hierarkisk ordning där position faktiskt betyder någonting. Om inte andlig förplägnad kostar blir det lätt var mans egendom och därmed urholkas dess värde. Varje mindre bemedlad person som träder in i kulturens finrum utan att betala för sig devalverar värdet av alla de frivilligt betalda inträdesbiljetter som de bemedlade kunde ha lagt sina pengar på om de bara hade fått chansen. Fritt inträde minskar värdet av att ha en välfylld plånbok.

Om återinförd inträdesavgift stöter bort många från att besöka de museer som de faktiskt är med och betalar för – vilket är högst troligt – så kommer statens finansiering av dessa institutioner i praktiken innebära en kraftig subvention av de rikas kulturkonsumtion. Likt ett extra rutbidrag, fast inom kulturområdet. En form av antiegalitärt slöseri. Men återigen är det inte en förkärlek för att hushålla med skattemedel eller en ovilja mot subventioner som motiverar borgerligheten till att genomföra den aktuella reformen. I stället handlar det om att sända rätt signaler till befolkningen: Ingenting är gratis och politiska initiativ kan inte ändra på denna grundsats.  

Problemet med fri entré är att den riskerar att uppmuntra allehanda vanföreställningar hos befolkningen om att de via politiken skulle kunna göra vissa samhälleliga nyttigheter allmänt tillgängliga utan extra kostnad. En farlig väg att gå. För vad som väntar härnäst? Avgiftsfri sjukvård? Avgiftsfri kollektivtrafik? Blott fantasin sätter gränserna för hur långt samhället kan sjunka ner i kaosartad vällust när de lägre skikten ger sig ut på samhälleligt plundringståg mot de rika. Men med en prislapp – en entréavgift – kan emellertid disciplinen upprätthållas.

I detta sammanhang är staten både hot och räddning. Trots att den i dess socialdemokratiska eller socialistiska skepnad, ur högerns synvinkel, kan leda in på fel väg är det emellertid samma statsapparat som under borgerlig ledning utgör garanten för att förhindra de avarter av politisk megalomani som vänstern gärna ägnar sig åt. För marknadsdisciplin uppstår inte av sig själv. Statsmakten behöver aktivt odla och främja dess fostrande effekter på medborgarna för att upprätthålla ett samhälle där det inte bara är skillnad på folk och folk i teorin, utan där ojämlikheten är en påtaglig omständighet som de facto reglerar såväl vår självuppfattning som vår uppfattning om vad som är möjligt respektive omöjligt. Statens roll för att upprätthålla en allt genomsyrande marknadsordning är nyliberalismens främsta insikt.

En stark stat är nödvändig för ett samhälle där marknaden skiljer agnarna från vetet; där priset avgör vem som exempelvis kan unna sig ett helgbesök på museet och vem som får stå utanför och titta in. 

 

Tillväxtens evangelister

4 minuters läsning

EU-kommissionen har en plan för en klimatneutral och konkurrenskraftig ekonomi.

Nyligen lade EU-kommissionen fram sin klimatneutrala framtidsvision ”A Clean Planet for all”. Förslaget drar upp riktlinjerna för en framtid som likt ett gigantiskt kinderägg innehåller välstånd (choklad), konkurrenskraft (leksak) och där hela klabbet dessutom är klimatneutralt (en överraskning).

I samband med klimatstrategin publicerade kommissionen en uppsättning faktablad (se länk ovan) som presenterar visionen med hjälp av färgglad grafik. Där hävdar de djärvt att Europa har förmått bryta relationen mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser eftersom BNP ökade med 58 procent 1990-2017 samtidigt som mängden CO2-utsläpp minskade med 22 procent under samma period. En uppgift som bland andra DN återgav i sin nyhetsrapportering. Med andra ord har EU redan uppnått absolut frikoppling med avseende på klimatet. Ekonomisk tillväxt leder således inte längre nödvändigtvis till ökade utsläpp, utan tvärtom kan ökad produktion och konsumtion ge upphov till lägre utsläpp.

Illustration ur faktabladet ”Our vision for A Clean Planet for all”.

Detta glada budskap beror delvis på att utsläpp av växthusgaser bokförs där de har sitt ursprung och således belastar klimatbudgeten för det land som tillverkar en viss produkt i stället för det land där slutkonsumenten bor. På detta vis går röda siffror att trolla bort genom import. Exempelvis kan svensk exportindustri vara energieffektiv och miljövänlig (vilket ger en låg belastning på klimatkontot) samtidigt som svenskarna importerar och förbrukar varor tillverkade i kinesiska fabriker drivna med kolkraft (vilket belastar Kinas klimatkonto) utan att det sistnämnda syns i den svenska statistiken.

Det går emellertid att vända på steken och försöka räkna på utsläpp med utgångspunkt i konsumtion. 2013 författade Naturvårdsverket en rapport där de gjorde just det. Omkring hälften av alla utsläpp av växthusgaser till följd av svensk konsumtion skedde utomlands år 2000 medan andelen hade ökat till närmare 60 procent år 2008. De totala utsläppen ökade också över samma period. Men ur ett strikt svenskt perspektiv (utsläpp i Sverige) blev det bättre och bättre dag för dag.

Naturskyddsföreningen försöker regelbundet uppmärksamma svenska folket på detta siffertrixande. För trenden fortsätter. Klimatkostnaden för en betydande del av vår konsumtion – inklusive internationell flygtrafik och sjöfart – faller utanför den officiella statistiken. Vilket får surrealistiska effekter.

Just nu får vi bättre utsläppsstatistik om vi flyger till New York än om vi väljer att resa med buss i Sverige.

Det finns ett nästan poetiskt klasshat över detta sätt att räkna. Utlandsresor för medel- och överklass belastar inte officiell statistik, medan de som inte har råd att ge sig utanför landets gränser utan tar långfärdsbussen för att semestra på hemmaplan får ta på sig en oförtjänt stor del av klimatskulden.

Med dessa förhållanden i bakhuvudet verkar det således finnas anledning att förhålla sig skeptiskt till EU-kommissionens siffror. Samtidigt är det ur deras perspektiv en nödvändig skönmålning. Det övergripande budskapet i ”A Clean Planet for all” är trots allt – i linje med den nyliberala katekesen – att fortsatt hög tillväxt, entreprenörskap och nya marknadslösningar är vägen framåt.

De områden för utveckling som strategidokumentet lyfter fram – förnybar energi, smartare infrastruktur, elbilar, cirkulär ekonomi och så vidare – kräver alla långsiktiga investeringar av massiva proportioner. De erbjuder också nya lukrativa affärsmöjligheter. För det är just det det handlar om: Hur ska EU kunna slå mynt av katastrofen, bli mer konkurrenskraftigt och hamna i en starkare förhandlingsposition inför framtiden?

EU-kommissionen
lägger fram sin
klimatstrategi
Somliga
ser sköna
möjligheter …
… där andra
blott ser
problem
previous arrow
next arrow
Slider

 

Just varianter på ordet möjlighet genomsyrar såväl ”A Clean Planet for all” som de tillhörande faktabladen. I själva verket får jag som läsare en känsla av att ledamöterna i EU-kommissionen kollektivt har går en kurs i positivt tänkande där de har lärt att sig att se möjligheter där andra ser problem.

Stora omställningar ger möjlighet till stora vinster och växande marknader. Som ett exempel förutspår de att marknaden för batterier kommer att växa 4 till 10 gånger fram till 2025, det vill säga dubbleras flera gånger om inom loppet av 7 år. Detta är nödvändigt för en hög ”e-mobilitet”. Möjligheterna förefaller som sagt vara oändliga.

För att finanssektorn ska vilja bidra till mänsklighetens överlevnad lockar kommissionen med reformer som ska göra det mödan värt att investera i omställningen. Återigen, här finns det pengar att tjäna. Genom att vara först ut med hållbarhet på stor skala kan såväl europeiska företag som europeiska finansiella institutioner kapa åt sig rejäla marknadsandelar inom blivande tillväxtsektorer.

Samtidigt som EU ska utveckla nya industrisektorer och tillverka ständigt fler fysiska produkter så ska miljöpåverkan hela tiden minska. Råvaror till produktionen verkar inte utgöra något bekymmer. EU-kommissionen slår helt enkelt fast att i framtiden blir det mer av skogar och gröna fält (så kallade kolsänkor) i Europa och mindre av gruvdrift och extraktion. Rättvisa handelsregler ska i sin tur säkerställa tillgången på kritiska råvaror. De nämner inga specifika råvaror men det framgår mellan raderna att de bland annat syftar på de sällsynta mineraler och metaller som är nödvändiga för elektronik, batterier och produktionen av grön energi. Jag tänker direkt på Demokratiska Republiken Kongo. Vad de har för rätt att bestämma över sina naturresurser framgår dock inte. Hur som helst tänker EU se till att EU får tillgång till det som EU behöver.

En halv miljard invånare ska således inom loppet av några få decennier gå från glupska resursförbrukare till en driftig armé av MacGyver-kloner som förmår skapa de mest fantastiska uppfinningar av återvinningsmaterial i en teknikintensiv cirkulär ekonomi. Nära nog en överstatlig evighetsmaskin. Det är en imponerande optimistisk vision.

Ayn Rand

5 minuters läsning

St. Petersburg in revolt gave us Vladimir Nabokov, Isaiah Berlin and Ayn Rand. The first was a novelist, the second a philosopher. The third was neither but thought she was both.

Så inleder statsvetaren Corey Robin sin essä ”Garbage and Gravitas” om Ayn Rand. I programserien Bildningsbyrån upplåter public service-radio återigen plats i etern till denna ”filosof” på den yttersta högerkanten. Apropå att ge en plattform till extremister. Nu anser jag i och för sig att det aldrig är fel att lyssna till dem vars åsikter man ogillar eller finner avskyvärda, men Rands långrandiga fantasier om övermänniskor har redan – inte minst tack vare Timbros återutgivning av hennes romaner och kampanjande för hennes lära – fått betydligt mer uppmärksamhet än vad de förtjänar.

John Galt är namnet på hjälten i Ayn Rands roman Och Världen skälvde. Lyssna på Flumskolans satiriska analys av boken här. Foto: Wikimedia Commons

I radioprogrammet pratar Mattias Svensson, tidigare på Timbro där han aktivt arbetade för att sprida Rands evangelium, om sin idol. Tillika en av kapitalismens mest fanatiska ideologer. Han finner mycket av vikt i hennes voluminösa produktion:

Jag menar att det här är en unik filosofi […] Jag tycker att hon var en av de största intellektuella på nittonhundratalet.

Det är stora ord om en självutnämnd filosof som var övertygad om att hela hennes tankesystem gick att härleda till ”A är A”. Nåväl, egoism, kapitalism och frihet är ledord i hennes lära. Till och med katterna i Rands lägenhet på Manhattan fick vara ”fria individer”, berättar lärjungen. Han är inte ensam om sitt svärmeri för henne.

De som har bekantat sig med hennes idéer inser tämligen omgående att hon knappast passar in i en liberal kanon. Trots det skriver Timbro trosvisst:

Ayn Rand kan vara de senaste hundra årens allra viktigaste liberala röst.

Isaiah Berlin dök plötsligt upp i mitt huvud. Amartya Sen? John Rawls? Varför inte, eftersom det är Timbro vi pratar om, Friedrich Hayek eller Ludwig von Mises?

Jag förstår varför näringslivets tankesmedja saluför Rand, även om jag inte kan förstå varför de envisas med att kalla henne ”liberal”. Eller, förresten, jag förstår. Det låter bättre än fascistoid eller reaktionär. Jag förstår också varför hennes tankar appellerar till den libertarianska och nyliberala högern och dess anhängare bland framgångsrika IT-entreprenörer. Hon presenterar en aristokratisk vision om en hierarkisk värld där de bästa och dugligaste, efter att ha nedkämpat alla svagare element i samhället, intar sin rättmätiga position i samhällets topp. Följaktligen är eliten förtjänt av sina privilegier. Växande klyftor i den verkliga världen är i sin tur inget annat än den naturliga konsekvensen av att somliga är bättre än andra. På så sätt legitimeras både framväxande oligarkier och vad som liknar feodala strukturer inom just IT-drivna sektorer, som den som med en vilseledande beteckning brukar kallas för delningsekonomi (en rimligare term vore extrem exploateringsekonomi).

Men Rands vision är också en vision om kamp. I kraftmätningen mellan liv och död får den mänskliga tillvaron värde och mening. Denna hyllningen av kampen är central för att förstå hennes prokapitalistisk inkarnation av konservativt tankegods. Corey Robin ser paralleller till det mörker som lägrade sig över Europa under mellankrigstiden:

[…] if we […] listen for the background hum of triumph and will, being and nonbeing, preservation and elimination—the similarities between the moral syntax of Randianism and of fascism become clear.

Eliten av driftiga och briljanta entreprenörer kan inte vila på sina lagrar när de väl har besegrat alla kollektivister, oduglingar och andra parasiter, utan måste fortsätta att om och om igen visa att de förtjänar sina positioner; att de verkligen är gjorda av det härdade stål som fick dem att gå segrande ur striden. Annars kommer de snabbt att bli detroniserade av mer ambitiösa och stridsdugliga individer. Trängtan efter en sann elit – som till skillnad från blodfattiga meritokrater – har visat vad den går på slagfältet, har animerat konservatismen sedan franska revolutionens dagar. Men där forna tiders kontrarevolutionärer hade en fäbless för militära karriärer finner dagens konservativa utmaningarna på marknadens arena. Rand och hennes följare torgför en modern och extrem yttring av denna förtärande längtan efter sant ledarskap och sann nobless.

Trots att många av Rands extrema sidor framkommer i programmet försöker Svensson med ihärdiga skönmålningar ge intryck av att hennes hemmasnickrade filosofiska system, objektivismen, i grund och botten är en uppsättning levnadsregler i stil med att följa sina egna drömmar, se till sig själv i första hand och göra så gott man kan.

Rand skildrar ju att livet är, borde vara och kan vara ett fantastiskt äventyr […] I många fall skulle det berika oss och andra om vi faktiskt försökte förverkliga våra långsiktiga planer.

Ibland får han det att låta som om Rand var en av nittionhundratalets första karriärcoacher; en ledsagare genom ett liv som entreprenör. Samma gäller för den karaktärisering som Svenssons meningsfrände Johan Norberg gav av hennes lära i Sveriges Radios veckomagasin Godmorgon, världen! i fjol.

Låt mig därför avsluta med ett exempel på randiansk dyrkan av ”heroiska” individer.

I slutet på 1920-talet blev Rand trollbunden av William Edward Hickman. Han var en man i hennes smak. Hon fyllde anteckningsböcker med lovprisningar av Hickman och använde honom som förlaga till hjälten i sin första ofullbordade roman. Vem var han? 1927 skakades USA av det brutala styckmordet på en 12-årig flicka i Los Angeles. Hickman hade hämtat henne vid skolan, kidnappat henne och sedan hållit henne fången medan han pressade familjen på pengar. När fadern, en förmögen man, beslutade sig för att betala lösensumman hade Hickman redan mördat hans dotter och styckat hennes kropp. Jag ska bespara er de groteska detaljerna.

Rand blev eld och lågor över denna historia. Hon hade funnit en man värdig hennes beundran. En övermänniska. Hon skrev:

Other people do not exist for him, and he does not see why they should […] He has the true, innate psychology of a Superman. He can never realize and feel ’other people.’

För henne var han en briljant ung man som skimrade av ”enorm, uttalad egenkärlek” [min översättning]. En man som stod över moraliska påbud. En man som var likgiltig inför samhällets normer. En man som gick sin egen väg. Bokstavligt talat över lik. För Rand var brottslingen en moralisk hjälte.

Rand was much taken with the idea of the violent criminal as moral hero […] she “found criminality an irresistible metaphor for individualism.”

Härskarmoralen stiger upp som en tjock kväljande rök från den härd där Rand en gång smidde sitt budskap om egoism som det högsta goda – och altruism som en dödskult.

Förtjusningen i denna representant för reaktionär grymhet inom delar av den ”anständiga” högern förtjänar i mina ögon fortsatt uppmärksamhet. Centerpartiets ledare Annie Lööf* är det mest kända exemplet på denna vurm inom borgerligheten. Var det bara en ungdomlig flört med radikalt tankegods; ett intellektuellt hyss på marginalen eller finns en känsla av samhörighet med dessa idéer kvar hos henne och andra element inom de etablerade högerpartierna?

Ayn Rand förefaller ha varit en trasig, bitter och hämndlysten människa. Hon citerade ofta sina egna romanfigurer, och då i synnerhet protagonisten John Galt, i de essäer där hon utvecklade olika teman inom objektivismen. Hon var en dilettant med grandios självbild och fascistoida böjelser. Betecknande nog har näringslivets tankesmedja henne som en av sina ikoner.


* Se Konservativ revansch där jag skrev ett avsnitt om Ayn Rand, se kapitel 6, s. 128-133. Beställ boken i tryckt format (150 kronor + porto) genom att klicka här eller gå till konservativrevansch.se. Eller läs den som pdf här.