Gott Nytt 2019!

1 minuts läsning
Gott Nytt År!

Inför 2019 har jag några anspråkslösa förhoppningar. Här är en lista över företeelser som jag gärna läser och hör mindre om respektive företeelser som jag gärna läser och hör mer om under det nya året.

Mindre OM …

  1. Donald Trump och den kulturindustri som tar avstånd från USA:s president utan att vare sig tillföra något nytt eller tänkvärt.
  2. ”Russiagate” och fantasifulla spekulationer om hur Kreml tack vare memes och trollfabriker sprider underminerar demokrati samt sprider rasism och högerextremism. Det är vi fullt kapabla till att göra själva. Tyvärr.
  3. ”Fake News” och föreställningen att propaganda och desinformation skulle vara ett nytt fenomen. (En idé som dessutom, häpnadsväckande nog, har fått spridning blott 15 år efter Irakkriget.)
  4. GAL-TAN och den bisarra uppfattningen att höger vänster-skalan skulle vara obsolet nu när klyftorna växer mer än någonsin under de senaste 100 åren.

Mer OM …

  1. Kärnvapenförbud och den internationella strävan efter att en gång för alla avskaffa dessa monstruösa vapen som latent hotar hela mänskligheten med utplåning.
  2. Klimatförändringar och konstruktiva förslag för minskad konsumtion utan att för den delen hemfalla åt naiv teknikoptimism eller marknadslösningar som ger de redan rika möjlighet att köpa sig fria.
  3. Ekonomisk forskning som inte blott levererar gamla ortodoxa lösningar på nya utmaningar utan som strävar efter att finna nya sätt att organisera produktion och konsumtion.

Med det sagt, Gott Nytt År!

/Joakim

Tillväxtkritiker

5 minuters läsning

Senaste IPCC-rapporten retade upp högern. Exempelvis varnade Nicolas Loris vid den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation i Washington Post för att FN:s klimatpanel var ute efter att störta kapitalismen i gruset. Jag tror att han blev upprörd i onödan. Det finns ingenting som tyder på att det skulle finns någon politisk vilja att avskaffa kapitalismen och montera ner den ”fria” marknaden. Inte ens tillväxtparadigmet lever farligt. Det framgår i nyhetsbevakningen av rapporten.

Här några exempel från DN: ”IPCC: ’Historiskt skifte krävs för att hejda uppvärmningen’”; ”Margot Wallström: ’Det finns inget antingen eller när planetens klimat står på spel’”; ”’Obegripligt att flera länder vägrar prata om satsningar’”. De har alla den egenheten att de inte överhuvud taget nämner det ekonomiska systemet, än mindre marknad och/eller kapitalism. Bilden är övertydlig. Eventuell och högst marginell kritik av tillväxt och kapitalism är, som brukligt, förpassad till kultursidor och debattartiklar. Om den alls förekommer.

Trots det har Loris på sätt och vis faktiskt rätt: De insatser som IPCC hävdar är nödvändiga skulle slå hårt mot tillväxten och förstöra världsekonomin såsom vi känner den.

De få ekonomer som predikar minskad eller nolltillväxt framstår ofta som verklighetsfrånvända excentriker. De förespråkar ju något otänkbart. För hur skulle en värld utan tillväxt kunna te sig? En som har försökt svara på den frågan är utvecklingsekonomen Tim Jackson vars hyllade Välfärd utan tillväxt kom ut 2009. Jag var en av alla som köpte boken. Nyligen bläddrade jag igenom den igen för att se om där fanns något i den som skulle kunna ge Heritage Foundation, Cato Institute och Timbro anledning till oro. Men den lämnade mig återigen tom och besviken. Dess slutsatser framstår mer som önsketänkande än skarp ekonomisk analys.

I princip predikar Jackson marknadsekonomi och kapitalism, fast utan tillväxt. Trots bokens optimistiska anslag har jag svårt att se de lösningar han presenterar som genomförbara inom ramarna för just en kapitalistisk marknadsekonomi. I avsnittet ”Slutet för kapitalismen?” reder han ut hur tillväxtkritiken förhåller sig till rådande system.

För en del människor hör tillväxt och kapitalism ihop […] Och av det skälet betraktas idén om att klara sig utan tillväxt som liktydig med att avskaffa kapitalismen.

Det låter som en rimlig slutsats. Men i nästföljande stycke avfärdar han snabbt dylika föreställningar.

Vi har faktiskt redan sett att detta antagande på det hela taget är falskt.

Vad bygger han detta djärva och, i mina ögon, kontraintuitiva påstående på? I slutet på stycket finns en fotnot. Där hänvisar han bland annat till ett diagram i ett tidigare kapitel som visar att tillväxt och kapitalism inte med nödvändighet måste hänga ihop (se nedan).

BNP per capita (x-axeln) och förväntad livslängd (y-axeln) för några utvalda ekonomier. Ur boken Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson.

Men så vitt jag kan se i figuren är det bara det oerhört ojämlika Sydafrika, ett land med sjunkande livslängd, de återkommande krisernas Argentina och Ryssland under 1990-talets ekonomiska kollaps som har ”klarat sig” utan tillväxt några längre perioder. Som argument för nolltillväxt fyller de inte mig med tillförsikt. Sjunkande medellivslängd och armod lär knappast locka nya anhängare till drömmen om en värld med en miljömässigt hållbar kapitalism. I själva verket förefaller hela konceptet vara en illusion.

Efter bostadsmarknadens genomklappning i USA och den efterföljande globala ekonomiska krisen 2008-2009 fick många människor gå från hus och hem. Folk sov på trottoarer och refuger, eller slog upp tältläger på någon grön plätt. Arbetslösheten rakade i höjden. När skuldkrisen spred sig över världen sjönk produktionen som en sten i många ekonomier. De så kallade GIIPS-ländernas (Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien) statsskulder var ohållbara och de blev ålagda drakoniska sparpaket för att ”rädda” EU:s finansiella stabilitet. Konsekvenserna blev fruktansvärda. I Grekland slog åtstramningarna slog hårt mot grundläggande service och självmordsfrekvensen ökade kraftigt.

Samtidigt minskade utsläppen av växthusgaser. Ur ett miljöperspektiv var således den värsta ekonomiska katastrofen sedan 1930-talets depression en positiv tilldragelse.

Ett diagram från nätpublikationen Our World in Data från Oxfords universitet visar i samband med krisen 2008-2009 en liten knix i den brant stigande kurvan över utsläpp av växthusgaser¹.

Med andra ord verkar det som om den enda riktigt effektiva klimatåtgärden är en ekonomisk kris. Antingen värmedöd eller armod och nöd. Knappas ett lockande val. Ändå insisterar Jackson och hans likar på att kapitalismen kan leverera en dräglig levnadsstandard även utan tillväxt.

föregående
nästa
Slider

Bildserien ovan visar tillväxten i nio länder: Sverige, USA, Storbritannien, Tyskland, Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien. De sista fem är GIIPS-länderna. Graferna har jag hämtat via Google (källmaterialet är från Världsbanken) och redovisar den årliga tillväxten i procent fram till 2017. (Här finns en lista över tillväxten 2013-2017 för världens alla länder.)

Samtliga länder hade negativ tillväxt krisåret 2009. Sedan dess har en del av dem, som Grekland, gått fortsatt kräftgång medan andra har klarat sig hyfsat bra. Däribland Sverige. Återhämtningen har dock varit förhållandevis trög och kraftlös i flera av de stora ekonomierna med tillväxtsiffror på runt 2 procent i Storbritannien, Tyskland och USA. Vilket knappast föranleder något jubel. Men även relativt modesta 2 procent skulle över tid innebär en fördubbling av BNP inom loppet av 35 år. Sverige ligger under den senaste femårsperioden på närmare 3 procent. I den takten fördubblas ekonomin på 25 år.

Om vi nu måste begränsa såväl resursförbrukning som utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser till hållbara nivåer borde det vara uppenbart att även 2-3 procents tillväxt är alldeles för högt. Miljöpåverkan måste minska drastiskt från dagens nivåer, inte fördubblas vart tredje decennium. Men samtidigt finns det ju inget önskvärt över situationen i Grekland eller andra stagnerade ekonomier.

Nu tänker säkert en del att tillväxt ju kan vara klimatneutral om ny teknik minskar utsläppen. En av de främsta förtjänsterna med Jacksons bok är att han avfärdar dylika scenarier som högst osannolika. Absolut frikoppling är en myt. Inte ens det senaste seklets rasande teknikutveckling har förmått kompensera för människans miljöpåverkan till följd av ökad befolkning och högre välståndsnivå. Än mindre minskat den. I stället har tillväxten gått hand i hand med ökade utsläpp i absoluta tal.

En annan möjlighet är att framtidens miljöneutrala tillväxt främst ska bestå av ökad konsumtion av tjänster. Därmed skulle den inte få lika negativa effekter. Men det förutsätter att vi byter tjänster med varandra i allt högre grad utan att falla för frestelsen att växla in våra surt förvärvade slantar i prylar och kapitalvaror. Tjänstesektorn dominerar ekonomin redan i dag. Likväl är det få kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare som väljer att använda lejonparten av sina inkomster till att köpa tjänster av andra kiropraktorer, telefonförsäljare och PR-makare. De flesta köper nog hellre ny bil, nytt hus och ny köksutrusning, eller ökar sin resursförbrukning på annat sätt, om de har råd. Kanske en växthusgasalstrande utlandssemester?

Ekvationen går inte ihop. Världens länder befinner sig i ett dilemma. För låg tillväxt leder till antingen stagnation, recession eller depression. Motsatsen leder till fortsatt miljöförstöring och global uppvärmning med katastrofala följder.

Just på grund av detta dilemma kan kapitalismen omöjligen, såvitt jag kan se, vara en del av lösningen. Tillväxten är inbyggd i dess funktionssätt. Hur vi än vänder och vrider på saken är kapitalismen en tillväxtknarkare och det finns inget tolvstegsprogram som förmår bryta missbruket. Därför behöver vi utveckla nya och radikalt annorlunda sätt att organisera våra ekonomiska förehavanden och inte – som uppmärksammade tillväxtkritiker tenderar att göra – utlova verklighetsfrånvända visioner om klimatmässigt hållbar kapitalism.

I värsta fall kanske en genomgripande systemförändring visar sig vara ett omöjligt uppdrag. Men innan vi har uttömt alla alternativ vore det vansinne att ge upp. Defaitism är ingen framgångsstrategi.


¹ Hannah Ritchie and Max Roser (2018), ”CO₂ and other Greenhouse Gas Emissions” (https://ourworldindata.org/co2-and-other-greenhouse-gas-emissions).

Handlingsförlamning

6 minuters läsning
Jorden blir varmare och isarna smälter på grund av våra utsläpp av växthusgaser. Foto: CC0 Public Domain

När jag studerade engelska vid Lunds universitet hösten 1991 läste vi Brundtlandkommissionens rapport på en av delkurserna. Det var en ögonöppnare för mig. Miljöförstöring och resursutarmning pågick i stor skala över klotet och hela världen stod inför en enorm utmaning. Det var första gången jag hörde talas om begreppet hållbar utveckling.

Flera år senare gick jag en sommarkurs i geologi för att komplettera min examen. Under en föreläsning anmärkte en av professorerna nonchalant att det här med växthuseffekten kanske inte var så pjåkigt ändå med tanke på att den nuvarande interglacialen (mellanistiden) troligen led mot sitt slut. Global uppvärmning kunde ge mänskligheten respit från inlandsisens härjningar.

I slutet av 1990-talet var de massiva miljöproblemen omöjliga att förneka. Sociala rörelser som Attac kopplade globala orättvisor, råvaruplundring och nedsmutsning till ”finanskapitalism” och global frihandel. Organisationen tappade dock kraft och dog ut. Nätverket Attac Sverige upphörde 2016.

Mer utpräglade miljörörelser har under de senaste decennierna anpassat både sina strategier och sin retorik efter marknadens behov. Notabel är Miljöpartiets förvandling från att ha varit en hemvist för radikala kritiker av masskonsumtion och resursslöseri till en förtrupp för teknikoptimism och marknadslösningar. Före detta språkröret Maria Wetterstrand var tidigt ute med att se tillväxtpotentialen i gröna lösningar. Miljömedvetenhet kunde bli en lukrativ bransch. Hon var aktiv i förskjutningen av partiet till höger vilket följaktligen gjorde henne populär även inom nyliberala kretsar.

Massrörelsernas kollaps har färgat samhällsklimatet. I deras ställe har Corporate Social Responsibility (CSR) och marknadsbaserade icke-lösningar i stil med utsläppshandel vuxit fram. Radikal kritik av rådande system har ersatts med ”business as usual”.

Samtidigt kommer larmrapporter med jämna mellanrum. Budskapet är alltid detsamma: Tiden rinner ut; vi måste göra något omgående; radikala förändringar är nödvändiga. Därefter … ingenting. I samtal med släkt och vänner varvas bekymrade reflektioner över skogsbränder, värmevågor, torka och orkaner – den ena naturkatastrofen efter den andra – med bekymmerslöst småprat om den senaste trippen till andra sidan jordklotet. Eller den där sköna helgresan till Sydeuropa.

Givetvis är det de högutbildade och upplysta som reser mest.* Om inte den välförtjänta semesterresan går till fjärran land så behöver de tid efter annan av nödvändighet resa till någon världsmetropol på andra sidan klotet för att konferera med sina likar om hur de ska kunna rädda världen. Vi andra, vi dönickar, sitter bara hemma och hoppas att de ska flyga tillräckligt långt och länge för att finna en lösning på de ökande nivåerna av växthusgaser i atmosfären. Deras uppoffringar påminner mig för övrigt om poeten som gentilt erbjöd sig att fika sig igenom livet – för vår skull.

Digitaliseringens löften om minskad miljöpåverkan har kommit på skam. Det papperslösa kontoret blev inte papperslöst och videokonferenser ersatte inte personliga möten i någon större utsträckning. I stället har mängden fysiska persontransporter ökat i tandem med energiåtgången för den omfattande globala infrastrukturen för nättjänster. Likväl är barnatron på att utfallet av nästa teknikhopp ska bli annorlunda orubbad.

Det är som om vi människor har oerhört svårt att förstå att naturens krafter faktiskt skiter högaktningsfullt i våra meningsskiljaktigheter och våra politiska preferenser. Det går inte att slå fysiska processer på fingrarna och vinna debatten. Det är inte så att jordklotets stigande medeltemperatur plötsligt hejdar sig i steget, kliar sig i skägget och utbrister: ”Det där var en bra invändning!”, vänder på klacken och drar sig tillbaka.

Det är inte någon annan som måste ändra på sig. Det är vi. Det är vi som måste ändra vårt leverne. Inte var och en för sig, utan som kollektiv. Ingen nämnd, ingen glömd.

Det strider dock mot den förhärskande metodologiska individualismen. Det vill säga föreställningen att vi kan förstå och förändra samhället med hjälp av individuella incitamentsstrukturer och individuella beslut. Det ska löna sig att vara miljövänlig. Det är som om mänskligheten håller en pistol mot tinningen och trotsigt hotar: ”Ge oss en bättre deal annars tar vi kollektivt självmord!” Men ingen lyssnar.

När jag läste i Lund hörde jag ibland mina vänner sociologerna förklara för alla som ville lyssna att ”helheten är större än summan av delarna”. Jag har alltid retat mig på just den där metaforen eftersom den antyder att vi talar om samma enhet där 1 + 1 paradoxalt nog blir > 2. Ett påstående som har en vag doft av magisk realism. Om samhällsvetenskapen nödvändigtvis måste begagna matematiska metaforer vore det lämpligare att säga att en individ och ett samhälle helt enkelt är inkommensurabla storheter. För givetvis är vare sig en grupp, ett samhälle eller mänskligheten samma sak som många enskilda individer.

Vi kan inte studera samhället genom att addera individer till en summa. Men det är precis vad metodologiska individualister plägar göra. Om individen är den relevanta enheten gäller det att lista ut hur enskilda kommer att bete sig beroende på hur incitamenten är utformade. Alla så kallade marknadslösningar bygger på denna tankegång. Återigen, det måste bli lönsamt att vara miljömedveten. Samhället måste därför sätta korrekta priser på koldioxidutsläppen så att de individuella konsumenterna får rätt signaler på marknaden. Enligt denna logik är människor i princip simpla stimuli-responsautomater som saknar förmåga att resonera, värdera och ta hänsyn till annat än sin egen snöda vinning.

Uppenbarligen är människor mer komplexa än så och förmögna att handla såväl med största omtanke som med största grymhet. Människor är vare sig onda eller goda i sig, men om man behandlar dem som tanklösa idioter så tenderar de att agera som tanklösa idioter. Marknadslösningar är dömda att misslyckas. De kräver att vi förlitar oss blint på prismekanismen i stället för att till fullo utnyttja den egenskap som skiljer oss från djuren, nämligen vår förmåga att tänka, resonera och planera. Tillsammans, som kollektiv.

När vi ”klimatkompenserar” vår flygresa planerar vi inte för framtiden, vi sätter fingret mot avtryckaren. Om än med lätt hand. Samtidigt är det fullkomligt meningslöst att individualisera problemen genom att hylla ”medvetna” konsumenter och fördöma ”medvetslösa” konsumenter. De massiva utmaningar världen står inför handlar inte om privatmoral. Om vi inte förändrar det ekonomiska systemet spelar det egentligen ingen roll hur många medvetna konsumenter som vandrar i gångarna på världens alla shoppinggallerior eller flyger kors och tvärs med miljöprofilerade bolag. Ständig tillväxt är helt enkelt oförenlig med mänsklighetens överlevnad.

Miljöproblem och klimatförändringar kräver kollektiva lösningar på global nivå med avseende på organisering och styrning av produktion, utbyte och konsumtion. Marknadsekonomin med dess krav på ständigt ökad tillväxt för att undvika kriser är inte en del av lösningen utan en del av problemet. Ett nytt sätt att organisera ekonomin är emellertid en enorm omställning. I dagsläget finns det ingenting som tyder på att världens länder ägnar ens en bråkdel av de resurser som går åt till att forska om palliativ vård i form av marknadslösningar till att i stället fundera över hur vi skulle kunna ta oss an denna utmaning genom att organisera ekonomin enligt andra principer. Politisk ovilja att stöta sig med mäktiga affärsintressen och de väljarskaror som hittills har åtnjutit marknadens frukter leder till handlingsförlamning.

Som individer gör vi ogärna avkall på någonting. Som samhällsmedborgare har vi – hoppas jag – förnuft nog att inse att vårt eget bästa i det långa loppet inte är liktydigt med det för stunden smartaste köpet. Men då kan vi inte fortsätta att betrakta politik som en plånboksfråga eller globala utmaningar som en fråga om ”rätt” pris.

Ingen enskild kan lyfta sig själv i håret, men tillsammans kan vi försätta berg.


* De senaste 20 åren har jag flugit utomlands ett halvt dussin gånger. Det är ett medvetet val att inte flyga så ofta, men samtidigt så är det ett val som säkerligen har underlättats av att jag inte har behövt flyga i jobbet och periodvis helt enkelt inte har haft råd. Poängen är inte att jag är en bättre eller sämre människa än någon annan, utan att det är hart när omöjligt att leva hållbart i vårt land under rådande ekonomiskt system och de sociala krav som omger oss.