Önsketänkande

3 minuters läsning

Efter att Stefan Löfven efter månader av förhandlingar till slut blev återvald som statsminister för att genomföra en nyliberal agenda – de notoriska 73-punkterna – uppmanar Daniel SwedinAftonbladets S-märkta ledarsida honom att:

  • Försvara välfärden
  • Öka jämställdheten
  • Öka jämlikheten

Det blir i det närmaste surrealistiskt eftersom överenskommelsen mellan S, MP, C och L i många avseenden utlovar raka motsatsen med ökat rutavdrag, borttagen värnskatt, vinstuttag i välfärden, försämrad arbetsrätt och sämre a-kassa med mera. Kort sagt: Bättre villkor för bolag och förmögna samt mer piska för de som har det sämst ställt.

Politik är visserligen att vilja, men det blir parodiskt när en del agerar som om politisk vilja skulle kunna upphäva verkliga förhållanden. Bara för att Swedin vill att Socialdemokraterna alltjämt ska stå för progressiva värden och strävan efter jämlikhet blir den inriktningen inte mer sannolik i ljuset av det politiska program som Löfvens regering är satt att genomföra.

Samtidigt är attityden symptomatisk för vår tid. Inte ens reella materiella begränsningar kuvar den obändiga tron på att litet god vilja och en frejdig inställning räcker. Förmågan att se möjligheter där andra ser problem ter sig som ett närmast religiöst påbud. I brist på konkreta framgångar för jämlikhet och solidaritet klamrar sig desperata människor således fast vid högstämda deklarationer om vikten av ett samhälle som håller samman.

Slutklämmen i Swedins ledarstick sammanfattar önsketänkandet.

Jämlika samhällen är tryggare och mer hälsosamma. Och precis ett sådant samhälle vill ju både Annie Lööf och Stefan Löfven ha.

Jag förmodar att om ett jämlikt samhälle stod högst på Lööfs agenda så skulle hon leda ett annat parti. Men förmodligen menar Swedin att hon, precis som Löfven, vill ha ett ”tryggare och mer hälsosamt” samhälle. Eftersom Swedin associerar trygghet och hälsosamhet med jämlikhet så drar han slutsatsen att det också är vad hon egentligen vill ha. Denna slutsats – om jag tolkar hans resonemang rätt – är feltänkt på flera plan.

För det första utgår han ifrån att kopplingen mellan jämlikhet och trygghet respektive hälsosamhet är okontroversiell. Det är den inte. Minns bara hur många skribenter till höger, särskilt inom den nyliberala falangen, som gick i taket 2011 över Kate Pickett och Richard Wilkinsons bok Jämlikhetsanden. Faktum är att forskning som pekar på fördelar med jämlika samhällen och de negativa effekterna av stora klyftor är anatema för stora delar av borgerligheten. Ibland rent av till den milda grad att de söker tona ner eller förneka ökande ojämlikhet. Vilket visar sig så gott som årligen när Oxfam släpper sin rapport om fattiga och rika (vilket jag har skrivit om tidigare).

För det andra antyder hans resonemang att politiker blickar ut över världen med en gemensam vision om vad som utgör ett gott samhälle, men att de därefter skiljer sig åt när det kommer till de konkreta åtgärder som ska leda dit. Politiskt sett är detta den farligaste illusionen. Underförstått utgår den från att det finns en underliggande konsensus kring målet, även om metoderna skiljer sig åt. Följaktligen blir politik en fråga om regerandets konst, det vill säga vilka politiker och vilka politiska partier som är bäst lämpade att lotsa medborgarna mot en hägrande rättvis, trygg och hälsosam ordning.

I själva verket råder det inte ens enighet om vad ett begrepp som jämlikhet betyder och hur det bör tolkas (inför valet 2018 analyserade jag Moderaternas flört med jämlikhet). Konservativa, liberaler och socialister har radikalt olika idéer om vad jämlikhet innebär. Samma sak gäller andra omstridda begrepp som rättvisa, frihet och även trygghet.

Om utgångspunkten är att alla som ser trygghet och god hälsa som viktiga samhälleliga mål också kommer att dra åt samma håll politiskt sett är det inte ett stridsrop för en livligare politisk debatt med tydligare alternativ utan raka motsatsen. Om politik i grund och botten är en fråga om effektiv administration är svaret sannolikt upplysta teknokrater. De folkvalda ska emellertid inte förvalta, de ska dra upp riktlinjer och formulera mål som tjänstemän och myndigheter genomför. För att kunna göra det behöver de veta vart de är på väg, inte odla illusionen att alla strävar mot samma mål.

’Såssar’

3 minuters läsning

Stefan Löfven håller sig i mitten. (Foto: News Øresund, Johan Wessman)

Kanske en aning småsint, men jag använder den aristokratiska och nedlåtande varianten ’såssar’ för att beteckna dagens socialdemokrater. Jag är irriterad och brydd. Tongivande såssar gör återigen allt för att skjuta sig själva och sin rörelse i foten. Detta spektakel börjar bli oerhört tröttsamt. 

Göran Greider noterade nyligen i en debattartikel att Socialdemokraterna snarast verkade besvärade, om inte rent av besvikna, över framgångarna för systerpartiet Labour i det brittiska valet. S-märkta debattörer har länge varit sällsamt fientliga mot kandidater i andra länder som har framfört klassiskt socialdemokratisk politik. Jag har tidigare skrivit om de bisarra och insinuanta påhoppen som Karin Pettersson och Katrin Marçal har ägnat sig åt visavi Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien. Hela partiledningen har tagit en kraftig högersväng under de senaste decennierna, vilket Daniel Suhonen dokumenterade i Partiledaren som kom in från kylan, och partiet liknar nu mest en förvirrad kusinen från landet-variant av krigsherren Tony Blairs New Labour. 

I samband med den senaste partiledardebatten i Sveriges riksdag verkar förvandlingen av Socialdemokraterna till ännu ett potentiellt borgerligt samarbetsparti vara genomförd. Statsminister Stefan Löfven var tydlig. 

S står i mitten i svensk politik. Vi är beredda till mittensamarbete

Därmed har Sverige enligt gängse språkbruk fyra partier i mitten: Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Personligen skulle jag dock hellre placera det nyliberala och libertarianskt anfäktade Centerpartiet ute på högerflanken. Hur som helst har åtminstone tre partier i denna kvartett en tydlig dragning åt det borgerliga hållet. Miljöpartiet har förvisso radikala rötter, men är numera knappast något annat än ’Moderater med cykelhjälm’, som en bekant uttryckte det. Nu har de fått sällskap på sin ökenvandring högerut av Socialdemokraterna. 

Ute på den konservativa flanken återfinns en kompromisslös trio: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kvar till vänster på det politiska spektrumet finner vi ett ensamt alternativ: Vänsterpartiet. Det enda parti, för övrigt, som verkade glädja sig åt Labours överraskande valresultat och som betraktar den internationella vänsterns framgångar som något värt att bygga vidare på

Givetvis är borgerligheten motståndare till progressiv vänsterpolitik. Men när nu även stora delar av ’vänstern’ tar avstånd från traditionell vänsterpolitik leder det till att spektrat för tänkbar och genomförbar politik smalnar av betydligt. I slutänden riskerar ’demokratin’ att reduceras till en mekanism varigenom folket får ratificera vad en alltmer homogen klunga av partitoppar har bestämt sig för är förnuftig, ansvarsfull och realistisk politik. 

Om dessutom allt som avviker från en borgerlig konsensus framstår som extremt och orimligt lär det också effektivt tysta ner dem som inte håller med. Oppositionen mot konservativ och nyliberal hegemoni sugs ner i tystnadsspiralens virvlar. För vem orkar streta emot i ensamt majestät när såväl en överväldigande majoritet av riksdagspartiernas ledargarnityr som en nästintill homogen kör av tongivande ledarskribenter och opinionsbildare ständigt basunerar ut att solidaritet, rättvisa och gemensamma lösningar på gemensamma problem både är verklighetsfrånvänt och en form av extremism? 

I slutänden är tanken att vi som medborgare ska rösta på dem vi tycker verkar trevligast och har bäst ’ledaregenskaper’™. Politikens sakinnehåll ska vi ge fan i, för det har vi tydligen inte med att göra. 

Felsägning?

3 minuters läsning

Tonläget i Kalla kriget höjs dag för dag. I går morse kunde jag läsa en artikel i Östgöta Correspondenten där Sveriges statsminister dundrade mot grannen i öst.

Ryssland utmanar nu den europeiska säkerhetsordningen och vi måste ha en enad front mot detta i EU, och sanktioner bör fortsätta så länge Ryssland inte implementerar kraven i Minsköverenskommelsen, säger Stefan Löfven om Rysslands annektering av Krim.

TT:s reporter ifrågasätter inte Löfvens påstående trots att det är helt felaktigt. Flera tidningar publicerade artikeln, bland andra Sydsvenskan, utan att rätta felet.

I själva verket har Minsköverenskommelsen ingenting med Krim att göra överhuvudtaget (avtalstexten finns översatt till engelska här & här).

Minsköverenskommelsen, eller den så kallade Minsk II, undertecknades i februari 2015 & syftade till att uppnå en fredlig lösning på det inbördeskrig som bröt ut mellan Ukrainas regering & de ryskstödda rebellerna i Donbass våren 2014. Ryssland förhandlade fram avtalet tillsammans med Ukraina, Tyskland & Frankrike. Utöver ett omedelbart eld upphör innehöll Minsk II en uppsättning krav, men de riktade sig framför allt till Ukrainas regering som före utgången av år 2015 skulle förändra landets konstitution för att möjliggöra ett visst självstyre i Donbass. Förändringar som president Petro Porosjenkos regering hittills har struntat i att genomföra.

Råkade Löfven bara säga fel eller lever han verkligen i tron att Minsk II handlar om annekteringen av Krim? Slarv eller okunskap? Båda är illa.

Oavsett orsaken till att hans felaktiga påstående är det emellertid minst lika problematiskt att dylika missuppfattningar/osanningar får spridning via medierna utan att varken bli ifrågasatta eller korrigerade. Om Den tredje statsmakten ska göra skäl för sitt epitet behöver den hålla ett kritiskt öga på våra makthavare, inte bara förmedla vad de säger. Ett uppdrag som är än viktigare i relation till internationella konflikter, i synnerhet nu när tonläget mellan Öst & Väst redan är upphetsat på många fronter. Fler missförstånd & faktafel gynnar bara dem som önskar upptrappning & konfrontation.

Exemplet här ovan är långt ifrån första gången som missuppfattningar & felaktigheter får ersätta seriös rapportering om Ryssland i svensk press. I augustinumret av Filter granskade Mattias Göransson hur krigsretorik & propaganda i dagsläget fördunklar det offentliga samtalet. I fjol uppmärksammade jag i ett kort inlägg hur DN:s chefredaktör Peter Wolodarski — i ett försök att uppmana till vaksamhet mot rysk propaganda — själv hoppade i galen tunna. Så här skrev jag då:

»DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skrev i går om det ryska informationskriget mot Sverige. Efter att ha kritiserat en del bisarra ryska konspirationsteorier kom dock en märklig passage:

Plötsligt blir det en ‘sanning’ […] att över en halv miljon ukrainare ‘flytt’ till Ryssland.

Underförstått är denna uppgift ett exempel på rysk propaganda. Men enligt det statliga amerikanska biståndsorganet USAID hade drygt 700 000 ukrainare flytt till Ryssland fram till den 21 maj i år. 271 000 av dem har ansökt om asyl eller tillfälligt uppehållstillstånd, uppger Radio Free Europe. Källan till dessa uppgifter är FN:s flyktingorgan UNHCR. Åter till Wolodarski och hans analys av rysk informationskrigföring:

Propagandan är subtil. Den skriker sällan, men i val av vinklar och fakta märks avsikten. Syftet är inte att försöka beskriva verkligheten så korrekt som möjligt, vilket är journalistikens kärna, utan att förmedla en regimvänlig världsbild.

Ledarsidor ska förvisso driva en agenda, men Wolodarski borde kontrollera sina fakta bättre om han vill »beskriva verkligheten så korrekt som möjligt«. I synnerhet om han vill vara trovärdig i sin kritik av just propaganda.

Det bästa botemedlet mot propaganda är seriös & sanningsenlig rapportering, inte fler stolligheter & mer propaganda.