Avundsjuka

6 minuters läsning
1700-talsfresk av Johann Jakob Zeiller. Avund längst ner till vänster. Foto: Wikimedia Commons

Begreppet avundsjuka återkommer med jämna mellanrum när borgerliga debattörer ska försöka förklara för alla som vill lyssna vad det är som driver deras politiska motståndare. Således vill de fattiga inte ha rättvisa utan de är blott avundsjuka. Strävan efter jämlikhet är inte en politisk idé om solidaritet utan ett uttryck för avundsjuka. Och avund är, som alla vet, en dödssynd.

Senast i raden att uppmärksamma avund som en politisk kategori – ibland missvisande torgförd under beteckningen Jantelagen – är statsvetaren Katarina Barrling. I Sveriges radios God morgon, Världen! tar hon sig an fenomenet avundsjuka utifrån Gunnar Falkemarks nya bok Avundsjuka i politik och samhällsliv.

Barrling berättar i sin krönika att avundsjuka har påverkat en stor mängd historiska skeenden. Ett av de exempel hon nämner är folkmordet i Rwanda 1994. Tydligen kan det förklaras med avundsjuka. Hutuerna var helt enkelt avundsjuka på att de kvinnliga tutsierna var vackrare än hutukvinnor, och eftersom det inte går att beskatta bort skönhet eller konfiskera utseende, så var de tvungna att döda dem. Jag blir bekymrad om Barrling faktiskt korrekt har återgivit Falkemarks argument.

Givet Rwandan Patriotic Fronts invasion från grannlandet Uganda 1991, tre år av konflikt (1991-1994), politiskt motiverad uppvigling till etniskt hat, hutumiliser, två mördade presidenter, historiska oförrätter, forna kolonialmakters inblandning (framför allt Frankrike och Storbritannien) och ekonomiska intressen som senare spillde över in i östra Kongo och råvaruplundringen där, låter en förklaringsmodell som bygger på förment avundsjuka mot ”vackra människor” som ett hån mot alla de som föll offer för ett av de brutalaste folkmorden i modern tid. Men jag lämnar krönikans barocka folkmordshypotes åt sitt öde. Vad jag vill ta upp är avundsjuka som politiskt drivkraft.

Tal om avundsjuka och Jantelag är listig politisk retorik. I stället för att diskutera rimligheten i fördelningen av makt och resurser, samt de skäl som skulle kunna motivera olika grader av ojämlikhet, avfärdar kolportörerna av avundsjukehypotesen sina meningsmotståndare som offer för en förklarlig – men i grunden irrationell – känsla. De är förblindade av avund. Denna hypotes är inte ett sätt att inleda ett samtal, den är ett sätt att avsluta ett samtal. Dessutom antyder dylika resonemang på ett föga subtilt sätt att vissa ambitioner och målsättningar helt enkelt inte är värdiga rationella överväganden då de är föga mer än de giftiga frukterna av en syndfull känsla.

Barrling konstaterar i sin genomgång av vad hon kallar ”avundsjukans patologi” att denna känsla är skambelagd. Med avstamp i Falkemarks bok avhandlar hon därefter i rask takt den franska revolutionen, de vittgående följderna av Stalins maktkamp med Trotskij samt just folkmordet i Rwanda. Alla visar de hur illa det kan gå när avunden löper amok. Frågan är dock om dylika analyser har något större förklaringsvärde?

Om exempelvis avundsjuka motiverade Frankrikes borgarklass till uppror, fanns det då egentligen någon legitim anledning att revoltera mot adeln och avsätta en despot? Oavsett vilka rationella skäl som trummas fram kan avundens teoretiker alltid återföra dem på dödssyndens konto. Frihet, jämlikhet och broderskap blir det yttre skalet runt en bitter kärna av avund. Retoriken har en omisskännlig konservativ prägel. Den befäster existerande privilegier och legitimerar status quo.

Avundsjuka verkar även innebära totalitär missunnsamhet. Det är inte så att de förment avundsjuka vill fördela saker på ett annat sätt, de vill helt sonika beröva alla som har mer än de själva allt som överstiger värdet av deras egna ägodelar. Eller döda dem som är vackrare och intelligentare. Vidare tenderar resonemang kring avundsjuka underförstått utgå ifrån att missunnsamhet alltid är riktad uppåt. De mindre bemedlade är avundsjuka på de rika som på ett eller annat sätt har förtjänat sin rikedom. De fula är avundsjuka på de vackra och de dumma är avundsjuka på de intelligenta. Avundsjukan ingår så att säga i de underprivilegierades känsloregister. Men hur är det med dess följeslagare missunnsamheten?

Jag vill påstå att en stark drivkraft inom högern är missunnsamhet mot dem som inte anses ha förtjänat de förmåner som faktiskt tillkommer dem i en välfärdsstat som Sverige. Ska en arbetslös ha råd att ta en öl på krogen? Ska en fattig hjärtpatient få lika kvalificerad vård som en välbeställd och högpresterande person? Ska en sjukpensionär verkligen få gå omkring i en park under normal arbetstid och se ut att må okej efter omständigheterna? Ska en alkoholiserad socialbidragstagare kunna bo i en lägenhet med god standard? Ska en invandrare åtnjuta samma förmåner som en infödd?

Omfördelning sticker i ögonen på många. I vår tävlingsinriktade samtid är god levnadsstandard och livskvalitet saker som vi alla förväntas konkurrera om, inte förmåner att inhösta på grund av medborgarskap. De som inte har deltagit i kampen ska heller inte kunna vinna priser. Det nya århundradets tävlan på arbetsplatser och arbetsmarknad är inte något skolmästerskap där alla får medalj, det är en strid på blodigt allvar. Just därför ligger alla bekymrade utläggningar om avundsjuka rätt i tiden.

”Avunden” måste vara skambelagd för att alla ska acceptera kampen som sållningsmekanism och respektera vinnarna. Om förlorarna gör revolt kan hela ordningen falla samman. Därför måste inte bara eventuell avundsjuka vara skambelagd utan även alla former av ifrågasättanden av konkurrens. Egalitära ideal måste stigmatiseras som följden av illegitim och irrationell känslostyrning. Eller med andra ord: Avundsjuka.

Om avundsjuka är skambelagd gäller detsamma även för girighet. I den politiska retoriken är de varandras motsatser, vilket gör det lätt att dra slutsatsen att avundsjuka är högerns vapen medan girighet är vänsterns. Men då vänsterfolk rasar mot direktörers girighet brukar det trots allt ofta finnas en mer substantiell analys i botten. Oavsett om det rör sig om systemkritik av kapitalism och marknader eller mer jordnära oro för växande klyftor brukar vänsterns ilska över ojämlikhet koka ner till frågor som har med makt och resurser att göra. Förhållanden som faktiskt går att förändra med politiska medel.

När borgerliga debattörer går till storms mot girighet – vilket de gör titt som tätt – är emellertid syftet att förhindra reell förändring av rådande maktförhållanden. Målsättningen är att rädda vad som räddas kan. I stället för genomgripande förändringar ska generösa chefer ersätta snikna bossar; kreativa entreprenörer ersätta illvilliga exploatörer; långsiktiga investerare ersätta giriga spekulanter; goda incitament ersätta korrumperande dito. Och så vidare. En del mindre nogräknade vänsterdebattörer brukar stämma in i kören. Just dessa debattörer har dock, enligt min mening, valt att spela på högerns planhalva.

Anklagelser om girighet är – som anklagelser om avundsjuka – enligt mitt förmenande en poänglös tankeövning. I den politiska debatten är de två begreppen lika meningslösa som det luddiga och metafysiska konceptet ondska är inom studiet av internationella relationer. Det är bara i J.R.R. Tolkiens värld som ondska har något förklaringsvärde. Å andra sidan har hobbitar och alver aldrig någonsin bidragit till konfliktlösning annat än i fantasin. Likväl förekommer såväl avundsjuka och girighet som ondska regelbundet i det offentliga samtalet.

Min poäng är att borgerligheten är oerhört skicklig på att förvandla politiska frågor till moraliska spörsmål. Denna strategi är slug eftersom karaktärsbrister knappast kan lagstiftas bort. Då endast moralisk uppryckning kan råda bot på dylika tillkortakommanden har vi lämnat den politiska terrängen och trätt in på privatmoralens domän. Och där regerar högern. Av tradition.

Återkommande förhoppningar om bättre ledarskap, dugligare chefer och mer meritokrati faller alla tillbaka på samma tankegång: Stora skillnader i makt och pengar mellan olika skikt i samhället är inget problem så länge de i toppen har förtjänat sina positioner och beter sig som det anstår ett samhälles ledarskikt. Men i bakgrunden lurar ständigt idén att kärnfrågan handlar om jämlikhet, inte om enskilda individers dygd och moral.

I slutänden är kampen mot avundsjuka, likt kampen mot girighet, en fåfäng kamp. Människor tenderar att vara både giriga och givmilda; avundsjuka och generösa; självupptagna och utåtriktade; kalkylerande och känslostyrda och så vidare. Att fördöma och skambelägga vissa dåliga karaktärsdrag för att uppnå en mer ansvarsfull, duglig och förtjänt elit eller, för den delen, en mer anpasslig och förnöjsam underklass, är ett högerprojekt.

Politik handlar i slutänden om vad som går att genomföra med politiska medel. Som jag ser det har moraliserande utspel om förbjudna känslor och drivkrafter ingen central plats vid förhandlingsbordet. Oavsett om det handlar om avund eller girighet.

Black Friday

3 minuters läsning
Marknad i Venedig av Stefano Novo. Källa: Wikimedia Commons

Meningarna är delade, åsikterna går isär. Oförblommerade hyllningar till privatkonsumtionens ära som Black Friday tenderar att splittra progressivt sinnade i två läger. Å ena sidan de som anser att det är snobbigt att kritisera dem som passar på att handla billigt, å andra sidan de som menar att köphysterin är förkastlig.

DN-journalisten Viktor Barth-Kron gjorde en helt korrekt iakttagelse om fenomenet på Twitter.

Egentligen borde en rimlig analys av företeelsen inte vara särskilt svår att knåpa ihop. Lustigt nog – eller kanske tragikomiskt nog – är de som hävdar att kritik av lågpriskonsumtion och slit-och-släng-mentalitet ger uttryck för klassförakt långt ifrån ”klassmedvetna” utan snarare att betrakta som klassmedvetslösa. För givetvis är billiga varor en nödvändighet för många människor i ett mycket ojämlikt samhälle. Men detta förhållande gör vare sig produkternas kvalitet högre eller ekonomisk underordning till ett mer önskvärt tillstånd.

Kritik av massproducerat skräp är bara ”klassförakt” då det kommer från dem som betraktar rådande klyftor som en önskvärd samhällsordning. Om vi anser att det för evigt bör finnas en underklass, ja då är det måhända klassförakt att kritisera de köpsvagas konsumtion. Men om målet är ett mer jämlikt samhälle, tja, då är det relevant konsumtionskritik.

Inlägget ”Lågpriskonsumtionen är en ohållbar del av vår kultur”DN Debatt klargör vad det handlar om:

Miljöproblemen och lösningarna är kopplade till makt, pengar, ojämlikhet och konflikter. Växande sociala ojämlikheter bidrar till ett behov att ha kvar billiga produkter.

Efter denna uppskattande referens tänker jag fortsätta med att kritisera några andra, mindre genomtänkta, inslag i artikeln. Inslag som är legio i samhällsdebatten.

För det första den analys som kommer till uttryck i citatrubriken. Hur kan lågpriskonsumtion i första hand vara ett kulturellt problem? Vore det inte rimligare att betrakta den som ett ekonomiskt problem; en ohållbar del av vårt ekonomiska system?

För det andra beskriver artikelförfattarna behovet av förändrad konsumtion som en samhällsutmaning i tre nivåer. Jag lämnar de två första därhän. Den sista nivån har överskriften ”Politiska och ekonomiska tillväxtstrukturer driver på ekorrhjulet”.

Den amerikanske journalistprofessorn Ellen Ruppel Shell visar i boken ”Cheap: The High Cost of Discount Culture” hur företag har satsat enorma resurser och utvecklat sofistikerad marknadsföring för att kränga billiga, massproducerade varor. ”Billigt” har varit en tillväxtstrategi för handeln.

Det tämligen väl belagt att företag lägger omfattande resurser på just reklam och marknadsföring. Masskonsumtion är den andra sidan av myntet. Men frågan är varför det ekonomiska systemet är riggat på detta vis. Varför är tillväxt det övergripande målet? Hur kommer det sig att ekorrhjulet snurrar allt snabbare?

Kuriöst nog nämner debattörerna inte begreppen marknadsekonomi och kapitalism en enda gång i den närmare 1 000 ord långa texten. Det är symptomatiskt. Kritisera kultur och attityder går väl an – tänk så dumma vi människor är som köper och köper och köper, utan att för den skull bli särskilt mycket lyckligare – och till och med ”tillväxt” får sin släng av sleven, men att tala klarspråk om källan till dessa så kallade tillväxtstrukturer förefaller vara en intellektuell no go-zone. Men givetvis blir det omöjligt att förstå utvecklingen utan att förstå drivkrafterna bakom och hur de är relaterade till ekonomin i sin helhet. Black Friday är ingen kulturell avart, det är precis i linje med hur det ekonomiska systemet fungerar (och är tänkt att fungera).

För all del, kritisera Black Friday, lågpriskonsumtion och resursslöseri, men försök att åtminstone hålla ögonen på bollen. Det är vare sig kultur eller människors drömmar per se som driver på köpfesten och förvärrar såväl global uppvärmning som andra former av miljöförstöring. Det är det ekonomiska systemet: Den kapitalistiska marknadsekonomin.

Trumpifiering

1 minuts läsning

I Trump är vänsterns värste vän (2 november) försökte DN:s ledarredaktion ånyo smeta högerpopulism på vänstern. Men trots deras insinuanta svada fruktar jag att de har tappat stinget då rubriken talar om ”värste vän” i stället för ”bäste vän”. 

Subtilt?
Kanske kunde DN ha lärt sig av Progress for USA som ligger bakom sajten putintrump.org som har hammaren & skäran i sidhuvudet! En mer övertydlig illustration av les extrémes c’est touchant har jag inte sett på länge. Men det är måhända ett effektivt grepp i ett alltmer hetsigt debattklimat där ren & skär okunskap är en komparativ fördel.  

Snart har Hillary Clinton blivit vald till USA:s president. Donald Trumps kandidatur har emellertid lockat fram den mest infantila & enfaldiga propaganda på ömse sidor av Atlanten, både bland anhängare & motståndare. Det är den värsta & mest bestående skada som han har åsamkat demokratin & det offentliga samtalet.